Ett liv...

Sitter och funderar över livet! Låter det deprimerande? Kanske men kanske inte! Tror det beror på hur man funderar. Deppigt eller inte är jag övertygad om att det är viktigt att reflektera över det med jämna mellanrum! Livet är försvinnande kort, låt dig inte luras att tro något annat. Det som ser ut att vara för evigt är snart över, fråga någon som levt länge. Därför är varje dag viktig. Stora som små beslut sätter märken i livet framför. Det jag gör idag påverkar min morgondag. I min tanke handlar det om att handskas försiktigt med varje ny dag. Det är en gåva, ett oskrivet blad, frågan är hur hanterar jag gåvan, vad skriver jag på bladet. Vi lever i ett samhälle där vi helst aldrig vill ta eget ansvar. Det skylls på alla andra och allt annat att det ser ut som det gör i livet. Faktum är att livet är mitt, ingen annans. Det innebär att mitt liv är mitt ansvar, vad jag gör med livet beror på mig.
Livet är en gåva, given till mig, vad jag gör av gåvan är upp till mig. Jag har som önskemål i mitt liv att när jag blir gammal ska jag inte säga - varför gjorde jag inte, om jag bara hade...-. Vet att det kommer finnas sekvenser i livet där det orden kommer att sägas, målsättningen är att de sekvenserna ska vara så få som möjligt.
Livets ansvar är mitt... kan inte skylla ansvaret på någon annan. Skrämmande??? Ja, på ett sätt men nej på ett annat. Det finns nämligen ett sätt att finna vila i livet! Det är att få lägga sitt liv i händerna på Han som gav mig livet - Gud, sjäv! Han har lovat att leda var och en som vill genom hela livet. Inte skapa en subkultur där allt är frid och fröjd, men att leda, gå före genom livet vad det än kommer att bjuda mig.
Missa inte den möjligheten, skjut inte erbjudandet framför dig utan fånga det och lev resten av ditt liv i Hans hand

Det måste gå...

Äntligen ett nytt inlägg. Det var verkligen längesedan... Ingen idé att skaffa sig en förklaring varför det dröjt men nu är det gamla förbi och ett nytt år är här med nya tag.
Det måste gå... vad är det jag syftar på? Jo, det måst kunna gå att bli en församling som blir en resurs för det samhälle som vi är en del av som kristna och som församling. Detta är vårt uppdrag, att finnas som en tillgång för vanliga människor i en vanlig vardag. En tillgång som förmedlar kontakt med levande Gud rakt in i det behov som ryms i en vanlig människas vanliga liv. Jag drömmer om att detta ska bli verklighet i det samhälle som jag är en del av, i den församling som jag är medlem i.
Det finns ett men, det kommer inte ske automatiskt, det kommer inte ske bara genom att vi har tagit beslut om den inriktningen, det kommer inte heller att ske endast genom att vi ber om det.
Jag är övertygad om att det krävs mer. Det krävs att vi är beredda betala priset. Priset att sätta andra behovs före mina egna, priset att lämna den invanda tryggheten och bekvämligheten. Jag tror att det även krävs mod för att det ska bli verkligt. Mod att våga göra nytt, att gå på vägar vi aldrig tidigare gått på, att kliva över relingen i den trygga båt som vi sitter i.
Även om det finns ett pris att betala, mod att förändra och det kommer bli lite mer obekvämt så finns det ingen annan väg framåt. Detta är det enda alternativet för framtiden om vi ska göra skillnad i vårt land 2010 och det måste kunna gå att få se detta bli verkligt!