Ps 37:1-8

Jag återupptäckte den 37:e psalmens åtta första versar i förra veckan. Den kommer att vara en ledstjärna över mitt liv framöver. Ett tips är att du tar tid att läsa dessa, de är tänkvärda ord

1 Av David.
Bli inte upprörd över de onda, avundas inte dem som gör orätt. 2 Ty snart klipps de av likt gräs, som gröna örter vissnar de.

3 Förtrösta på HERREN och gör det goda, bli kvar i landet och sträva efter trofasthet. 4 Ha din glädje i HERREN, han skall ge dig vad ditt hjärta begär.

5 Överlämna din väg åt HERREN, förtrösta på honom, han skall göra det. 6 Han skall låta din rättfärdighet gå fram som ljuset, din rätt som middagens sken.

7 Var stilla inför HERREN och vänta på honom. Gräm dig inte över den som har framgång, över den som gör upp onda planer.

8 Avstå från vrede och låt förbittring fara, gräm dig inte, det för bara ont med sig.

Ibland blir jag så trött

Jag kan känna det rätt som oftast. En total trötthet mot våra nyheters enahanda rapportering om det som sker på Gaza just nu. Jag har skrivit att här på bloggen att båda parter har del i det som händer just nu. Men det som gör mig helt matt är den propalestinska rapporteringen om situationen på Gaza just nu. Kan inte låta bli att bli negativt fascinerad över att man bara rapporterar från de attacker som Israel utsätter Palestina för. Ska man tro våra nyheter är det ju bara Israel som beskjuter Palestina...
Jag tittar in på Ulf Ekmans blogg då och då. Jag gör det för jag gillar att han vågar stå upp för sin åsikt. Allt är jag inte överens med honom om. Vi kommer från olika sammanhang och har olika uppfattningar i en del trosfrågor. Jag är pingstvän av hela mitt hjärta och han lika hängiven trosrörelsen.
Nu gjorde jag det idag igen, tittade in på hans blogg. Igår skrev han direkt från Gaza om situationen där. Berättade om människor som han just nu möter därnere som är bevis på att även Palestina är aktiva med attacker mot Israel. Surfa gärna in på hans blogg http://ulfekman.nu och läs om hans upplevelse av det som händer i Gaza, det ger en mer balanserad bild...

Barak Obama på plats

Nu är han president i USA! Han gör sin första dag på jobbet just idag. Undrar hur han känner det, vad rör sig innanför det välputsade skalet av välformulering, utstrålning, klanderfritt uppträdande... Han är världens mäktigaste man, hur känns det att vara det. Han har för tillfället världens största uppmärksamhet riktad mot sig, hur hanterar han det. Förväntningarna som är på honom klarar inga superlativ i världen av att beskriva, hur orkar han med dessa.

Jag satt som du säkert också gjorde och tittade en stund på installationen igår. Hade inte möjlighet att följa hela händelsen. Jag var med till dess att Barak Obama hade svurit president eden. Dessförinnan hade pastor Rick Warren bett om välsignelse över presidenten. Det kändes helt naturligt att hemma i TV-fåtöljen instämma i Rick Warrens bön. Jag bad med tills dess att TV4 klippte bort Rick Warren mitt i sin bön och visade reportrarna i studion i Stockholm. Dessa kommenterade att detta med att bedja för presidenten är viktigt i USA. Jag blev väldigt störd över att man klippte bort bönen och inte nog med det började samtala medan Rick Warren fortsatte att be i bakgrunden. Om det hade varit USA's nationalsång hade ingen reporter börjat prata, man hade andäktigt väntat tills sången tonat ut. Men nu var det en bön till Universums Herre och denna hade man ingen respekt för. Detta är för mig symptomatiskt för det sekulariserade Sverige. Vi har tappat bort respekten för det andliga i vårt land.

"Det här med att be för presidenten är viktigt i USA" lever kvar i mitt innre idag. Vet att det är mycket "God Bless United States of America" i USA, många gånger en klyscha utan innebörd. Trots detta så har orden fastnat och jag känner att det är något vi har tappat i vårt land. Är det viktigt för oss att be för vår statminister och regering? Rick Warrens bön tog tag i mig, kändes som han bad från sitt hjärta. Det är dags att vi från vårt hjärta ber för de som leder vårt land. Det är bara bön som kan förändra situationen.

Macbook feber på expen

Nu har den slagit till, Macbook febern på vår expedition. Det började med att Andreas, vår ungdomsledare, köpte en Macbook. Precis igår kom Bosses, vår Ibra koordinators, nya Macbook. Ska erkänna att det känns att fortfarande sitta och nyttja en vanlig PC. Det suger i köptarmen efter att skaffa en jag med. Macbook är ju ööööverlägsen PC:n säger alla fanatiker och det är ju klart att jag som har en svaghet när det gäller tekniska prylar faller för detta. Men jag saknar modet att gå hem och föra samtalet med frun - Älskling ska vi inte ta och köpa en ny dator. Svaret är liksom skrivet i sten. Inte en chans att hon skulle låta sig lockas till ett sådant inköp. Om jag har en svaghet för teknikprylar så är hon min definitiva motsats på området. Missförstå mig inte nu det finns ingen bättre kvinna än just den jag fått privilegiet att dela mitt liv med. Det är bara det att vi inte är överens om allt, hon saknar insikt i hur viktigt det är med tekniska hjälpmedel för att göra livet enklare... Det är nog bara att bita i det sura äpplet och fortsätta att arbeta med en klassisk PC och inte låta avundsjukan över mina kollegors fina Macbooks ta överhanden.

Men det är klart har du en Macbook som du inte vet vad du ska göra med kan du ju alltid höra av dig:-)

Stolthets faktorn ökar

Har vid flera tillfällen sagt och skrivit här på bloggen att jag är stolt över vår församling. Nu säger jag det igen. Vi har under helgen som gått haft ungdomshelg i vår församling. En fantastisk helg har det varit, Marcus Olsson har varit talare under helgen. Jag återkommer säkert till det med ett inlägg.
Det som gör mig stolt den här gången är att initiativet, planeringen och genomförandet av den här helgen inte har legat på oss som är anställda. 2 av våra ungdomar, Martina Karlsson & Mikaela Johansson är de som har varit ansvariga för helgen. De har haft fantastiska människor runt sig som har arbetat hårt för att denna helg skulle kunna fungera.
Jag tror att det är så här en församling ska fungera. Det är inte de anställda som har patent på initiativen i församlingen, församlingen ska inte heller förvänta sig att allt kommer från de anställda.
Församlingen är en plats där Guds rike byggs med många olika arbetare och arbetssätt. Ritningen är gemensam men sätten att förverkliga ritningen är många.
Mångfald och tillsammmans är nyckelord i Guds församling, vi behöver varandra för att Guds rike ska kunna bli synligt där Gud har ställt oss.

En förebild belönas med medalj

En av mina främsta förebilder för att leva som man lär, Carl-Erik Sahlberg belönas med Kungens medalj, 8 storleken i högblått band. Carl-Erik Sahlberg har gjort en enastående insats i St:a Clara församling. Carl- Erik har myntat uttrycket "Den kyrka som sträcker sig ut mot de svaga når också de höga. Den kyrka som sträcker sig mot de höga når ingen" Detta har Carl-Erik levt och arbetat med. Ett antal gånger har jag fått förmånen att lyssna till hans berättelser från "plattan" och kapell Sergel. Senast hörde jag Carl-Erik under predikantveckan -08. Då lät han några av de som lever på plattan, Sergelstorg, få predika genom att Carl-Erik berättade hur hans möte med dessa hade predikat in i hans liv. För mig var det ett av de starkaste tillfällena under hela veckan.

Det känns roligt och är sannerligen välförtjänt att Carl-Erik får uppmuntran för sitt arbete.

10 tankvärda punkter för enhet

Ulf Ekman har på sin blogg från 090103 lagt ut 10 punkter som är grunden för andlig enhet. Fick nys om detta idag och tyckte att det var tänkvärda tankar så därför lägger jag ut dem här.

1. “Acceptera varandra som bröder och systrar.”
Det finns fler syskon än vi anar. Dra inte cirkeln för snävt. Gud, vår Fader bestämmer, inte vi, vilka som är hans barn.
2. “Förstå att det finns viktiga skillnader emellan oss.”
Att möta bröder och systrar från andra kyrkor innebär inte att man tummar på det man själv fått från Herren men det kan bryta isolering och egenrättfärdighet hos oss.
3. “Var trofast emot den du är och det du har i din kyrka och gemenskap.”
Det finns ett andligt arv att vara glad och stolt över, uppskatta och framförallt leva i.
4.”Kom ihåg att det finns mer som förenar än som skiljer.”
Risken finns alltid att man inte ser allt som faktiskt är gemensamt för att man ständigt letar efter det åtskiljande.
5. “Älska varandra. Det är ett tecken på att din kristna tro är äkta.”
Avstå från all hånfullhet, förlöjligande, förakt och misstänkliggörande. Håll en värdig ton.
6. “Lyssna på varandra.”
Har jag verkligen förstått den andres ståndpunkt och vet jag vad han egentligen tror på eller har jag redan i förväg bestämt mig att han har fel? Är jag villig att ändra mig? Varifrån har jag fått mina”fakta”? Har jag själv odlat personliga relationer eller bara läst vad andra tycker?
7. “Bekänn splittringens skandaler. Se att vi alla varit delaktiga i sådant som felaktigt skiljer.”
Inse att båda sidor i en konflikt ofta har gjort fel men på olika punkter och på olika sätt. Både agerande och reaktioner kan bära på synd. Ha en försonande inställning, inte en aggressivt åtskiljande.
8. “Inse att det finns ett pris att betala för sann enhet.”
Inte alla vill enhet och all sann enhet kommer att innebära invändningar (berättigade och oberättigade), motstånd och till och med förföljelse. Satan avskyr när kristna kommer samman i en sann och kärleksfull gemenskap. Det kan bli mycket obekvämt för köttet som helst vill ha lugn och ro och inte gärna vill ändra sig.
9. “Gör så mycket det går att göra gemensamt.”
Det finns mycket man kan göra tillsammans, från att träffas, till att stå samman i vissa manifestationer som är både bra och nödvändigt även om man inte håller med om allt de andra står för i alla frågor. Här måste man besegra sin egen rädsla, ovillighet och alla tendenser till farisism (dvs. “jag är heligare än du” mentalitet).
10. “Glöm aldrig att Jesus och Fadern vill enhet och att enhet är ett verk av den helige Ande.”
Jesus bad verkligen om att vi alla skulle vara ett, Joh. 17:21-23. Bara Anden kan på djupet dra oss samman så att Jesu bön blir en verklighet. Där Jesus bekänns som Herre, Bibeln erkänns som Guds sanna, tillförlitliga och levande ord och där Jesu fullkomliga försoningsverk på Golgata erkänns där har Anden något att börja arbeta med i våra liv.

En bönesuck för Gaza

Varje dag tänker jag på det som händer i Gaza just nu. Tänker på alla de oskyldiga som lider fysiskt eller psykiskt i både Israel och Palestina. Jag är Israelvän i hjärtat, har bett och kommer att fortsätta be om välsignelse över Israel, Guds förbundsfolk. Men samtidigt ber jag för Palestina, alla som oskyldigt drabbas av det som sker just nu. För mig är inte den ena parten bättre än den andra just nu. Det går inte att försvara handlingarna från något av de båda länderna.
Som situationen är i Gaza känner jag mig fattig på ord, rådlös. Då är det skönt att kunna få komma till Gud med en suck, en bön utan ord, och lita på att den allsmäktige kan förändra situationen.

Per-Erik Hallin

18 februari är ett datum värt att notera. Då blir det en hyllningskonsert för Per-Erik Hallin på Berns Salonger, Stockholm. Detta blir nog en av vårens musikaliska höjdare, i alla fall för oss som är födda på 70-talet och tidigare. Missa inte den, tyvärr har jag inte möjlighet. Jag är i Kittelfjäll då, inte helt tokigt det heller.

Helgmålsbön

Läste i tidningen Dagen att Tommy Dahlman skulle ha helgmålsbönen i SVT på lördagen som gick. Tittade på denna och var oerhört tacksam till det som Tommy gjorde med de få minuterna som han hade till sitt förfogande. Mycket kärnfullt och andligt starkt var det som Tommy delade och jag känner mig tacksam för att detta fick nå in i svenskens vardagsrum.

Staffan Sheja & Jonas Gardell

Jag brukar ibland roa mig med att titta på TV-programmet "Stjärnorna på slottet". Tycker att det är intressant när man för samman rejält olika personligheter och låter de umgås under en vecka.
I ett av programmen så var Staffan Sheja och Jonas Gardell stjärnor på slottet. I programmet så fick man följa ett samtal mellan Staffan och Jonas som handlade om att Staffan är gift med en judinna. Jonas frågade om Staffans inställning till Judendomen och Staffan svarade att den filosofiska delen av judendomen och tänkande kring de stora livsfrågorna tilltalade honom mycket. Men Guden i judendomen hade han inget behov av. Jonas reagerade kraftigt och kommenterade Staffans uttalande om att tron på Gud inte behöver vara nödvändig i judendomen. " Tror du Gud håller med om det, tror du Han blir glad över det?"
Jag har funderat en del över det som Jonas sa, och måste erkänna att jag blev lite överraskad att Jonas reagerade som han gjorde. Jag håller helt med Jonas om att det är ohållbart att plocka bort Gud från Judendomen, det blir bara skärvor kvar då. Men det som förvånade mig var att Jonas ställde frågan om hur Gud såg på det. När jag lyssnar till Jonas i andra sammanhang så verkar det viktigaste vara att människan får göra hur människan vill med Gud och leva hur den vill och så får Gud snällt följa med.
Ibland kan man bli glatt överraskad när man minst anar det.

Ett hjärta och en själ

Apg 4:32 " Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ".
Detta sägs om den första församlingen och det släpper inte taget om min tanke. Jag predikade över det igår men lever fortfarande kvar i det i dag. Tror att det är detta som är mönsterbilden för församlingen i alla tider. Man kan ju tro att det var lätt för den första församlingen som inte var så stor... Med svenska ögon mätt i dag så skulle församlingen i Jerusalem räknas bland de 5 största pingst församlingarna i vårt land idag. Ändå var de ett hjärta och en själ. De levde i enighet med varandra. Det kanske var lättare på den tiden? Tror inte alls på detta. De levde med livet som insats, romarna och fariserna var hack i häl på dem hela tiden. Trots detta levde de med ett hjärta och en själ. Vad var hemligheten? Jag tror att de hade bejakat och underordnat sig varandra i att tjäna Kristus. I Apg 2:42 står det att de höll fast vid Apostlarnas lära, gemenskapen, brödbrytande och bönerna.
Med andra ord de höll fast vid;

• Trons grunder, de fundamentala trossatserna. Man anpassade inte läran till sin verklighet.
• Man umgicks i församlingen, församlingen var en plats där man såg varandra. Man möttes i templet och i hemmen. Den kristna gemenskapen var ingen bisats i livet utan man delade livet i den kristna församlingen.
• Försoningen var centralt i den första församlingen. Man levde i ständig påminnelse om tronskärna, att Jesus dött för mänskligheten, att han vunnit seger, lever igen och ska komma tillbaka.
• Bönen var livsnerven i församlingen. Gång efter gång så läser vi i apostlagärningarn om att bön var ständigt återkommande i församlingen. Bönen prioriterades, hotades man så bad man, skulle beslut fattas så bad man, hamnade någon i församlingen i fängelse så bad man. Det var naturligt för församlingen att be tillsammans.

Kanske att detta skulle behöva bli det centrala i våra församlingar idag igen!

Nytt år ny kraft

Förlåt att jag inte har bloggat på ett bra tag. Det har inte funnits tid och inspiration för det. Men nu är det ett nytt blogg år och jag ska försöka vara mer regelbunden i mitt bloggande. Hoppas att du följer med mig på min blogg och skriv gärna en kommentar det inspirerar till mer bloggande från mig.