Tack så mycket Birger Schlaug!

Denna artikel i tidningen Dagen får du inte missa!!! http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=184112

"En politiskt korrekt gud är inte Gud" skriver Birger Schlaug idag. Så rätt och så starkt.

Lite överraskad och förvånad sitter jag nu efter att ha läst artikeln. Känslorna böljar fram och tillbaka i mig. Ena gången är känslan tacksam och glad över det Birger Schlaug skrivit.
En annan gång känner jag känslan av förvåning över att det var Birger Schlaug som skrev det, hade inte väntat det från honom. Inom mig ljuder orden en gång till " stenarna ska ropa".
Ytterligare en känsla som böljar inom mig är en känsla av sorg. Inte över att det som är skrivet, inte heller över att det är Birger Schlaug som skrivit det men en känsla av sorg för att det inte var någon av oss som tror som skrev det.
Gång efter gång gör Birger klart att han inte bär på någon tro i sitt liv. Jag frågar mig varför det inte var jag/vi som skrev, jag/vi som säger mig/oss ha en hög bekännelse av tro i mitt/vårt liv.
Kontringen kan komma blixtsnabbt och artiklar kan läggas fram som motbevis för att det visst skrivs i denna fråga.
För mig finns det en skillnad här, artikeln idag är inget angrepp på någon person eller parti, inget försvar av någon person eller parti, inte heller ett inlägg i en specifik fråga. Det är bara en programförklaring av vad en levande tro på bibelns Gud egentligen är.
Niklas Piensoho skrev en gång i tidningen Dagen att "det måste bli ett slut på underlivsteologin inom pingströrelsen". Håller fullständigt med Niklas, kontentan i artikeln var att fokus måste ligga på att människor ska bli frälsta. Om detta hade varit ytterligare ett debatt inlägg i någon av de heta frågorna så hade jag känt mig mätt redan innan jag börjat läsa artikeln och antagligen hade den aldrig blivit läst. Nu var det en fräsch presentation av vem Gud egentligen är. Detta skulle jag vilja se mer av i mitt eget och vårt liv vi som tror. Ett mod att våga stå för det vi tror på utan att egentligen attackera någon annan!
Tack Birger Schlaug för att du skrev och skakade om åtminstone mig.

Vad är framåt och bakåt

Bakåtsträvare eller framåtssträvare är populära uttryck idag. Bakåt har en negativ och konservativ klang medans framåt har en positiv och intiativrik klang. Alla strävar efter att höra att man är en framåtsträvande person. Detta tror jag gäller för båda könen, alla åldrar och alla samhälls skick. Detta är ju i mångt och mycket positivt. Att bryta ny mark, inta nya områden, våga pröva det man aldrig har gjort förut och se utveckling längtar väl alla efter, eller???
Idag har jag funderat över vad är framåt respektive bakåtsträvande? Vem bestämmer vad som är framåt eller bakåt? Är allt som varit dåligt och duger bara till att lämna bakom sig? Är allt som varit värt att ge sitt liv för att behålla så att inget nytänkande tar dess plats? Är allt som är nytt positivt och fräscht? Är det bara nyhetens behag som gäller idag eller kan vi lära och hämta från gårdagen också? Är framåt alltid det rätta i förhållande till den samtid vi lever i och bakåt bara längtan efter nostalgins trygghet "det var bättre förr"?
I strävan efter att vara uppdaterade mot den tid vi lever i tror jag att priset för detta ibland hamnar i bakvattnet. Till vilket pris är vi beredda att anpassa oss mot vår samtids nycker och idéer, på vems bekostnad och till vilken vinning strävar vi i vårt samhälle framåt i en väldig fart. Och är det verkligen framåt mot bättre tider vi går när vi fattar beslut i framåsträvandets anda.
Inte heller jag vill vara bakåtsträvare i vårt samhälle! Jag är helt övertygad om att ny mark måste brytas på alla nivåer och i alla samhälls skick.
Jag vill bara skicka med en brasklapp, se till att vägen vi vandrar på verkligen leder framåt mot ny segrar. Jag tror att det är värt en rejäl tanke paus i gamla svedala, innan vi bara travar på under banderollen framåtsträvande. Vi bör göra det för vårt lands skull, vårt folks skull, nästkommande generationers skull och vår andliga situations skull.

Att våga säga det rätta

Det var vad som hände igår. I ett av ganska många möten med människor igår så hände det. Personen som jag mötte levererade en hälsning från himlen rakt in i mitt liv. Helt naturligt och på vardaglig svenska så säger personen ord som är klockrena in i min vardag, träffade mig i hjärtat och betydde mycket för mig.
Nu efteråt följer orden mig och jag tänker, tänk vad viktigt att säga det man känner att man ska till människor man möter. Orden igår var en direkt hälsning till mig från Gud själv och jag är övertygad om att detta är tänkt att fungera gång efter gång i våra liv. Den som sa orden till mig hade ingen aning om att det var med precision rakt in i mitt liv. Det krävdes mod att våga säga det utan att veta hur de skulle tas emot. Mod i det vi behöver som kristna idag, mod att följa den inre rösten. Mod att vara kanalen för hälsningen från himlen. Himlen har budskap till oss människor, vågar vi vara budbärare?

Jesus gick vidare och kyrkan står kvar...

Det är titeln på Carl-Henrik Jaktlunds nya bok. Proviserande??? Ja, kanske. Men tänk till en stund. Kan det vara så? Att kyrkan har stannat upp i sin efterföljelse av Kristus? Menar på intet sätt att Evangeliets sanningar ska anpassas till vår tid och korrigeras mot den tid vi lever i. Men kanske att efterföjelsen har Kristus har blivit ett eftersläntrande där vi tappat närheten till Honom och den tid vi lever i.
Vet inte vad som kommer att kunna läsas i boken, titeln på den fick bara tanken att gå igång. Ser med spänning framemot att läsa boken.