Detta sägs om den första församlingen och det släpper inte taget om min tanke. Jag predikade över det igår men lever fortfarande kvar i det i dag. Tror att det är detta som är mönsterbilden för församlingen i alla tider. Man kan ju tro att det var lätt för den första församlingen som inte var så stor... Med svenska ögon mätt i dag så skulle församlingen i Jerusalem räknas bland de 5 största pingst församlingarna i vårt land idag. Ändå var de ett hjärta och en själ. De levde i enighet med varandra. Det kanske var lättare på den tiden? Tror inte alls på detta. De levde med livet som insats, romarna och fariserna var hack i häl på dem hela tiden. Trots detta levde de med ett hjärta och en själ. Vad var hemligheten? Jag tror att de hade bejakat och underordnat sig varandra i att tjäna Kristus. I Apg 2:42 står det att de höll fast vid Apostlarnas lära, gemenskapen, brödbrytande och bönerna.
Med andra ord de höll fast vid;
- Trons grunder, de fundamentala trossatserna. Man anpassade inte läran till sin verklighet.
- Man umgicks i församlingen, församlingen var en plats där man såg varandra. Man möttes i templet och i hemmen. Den kristna gemenskapen var ingen bisats i livet utan man delade livet i den kristna församlingen.
- Försoningen var centralt i den första församlingen. Man levde i ständig påminnelse om tronskärna, att Jesus dött för mänskligheten, att han vunnit seger, lever igen och ska komma tillbaka.
- Bönen var livsnerven i församlingen. Gång efter gång så läser vi i apostlagärningarn om att bön var ständigt återkommande i församlingen. Bönen prioriterades, hotades man så bad man, skulle beslut fattas så bad man, hamnade någon i församlingen i fängelse så bad man. Det var naturligt för församlingen att be tillsammans.
Kanske att detta skulle behöva bli det centrala i våra församlingar idag igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar